susanana

Ingen har missat det. vi alla påverkas dagligen. och det känns ibland som ett evigt jävla mörker.

jag har verkligen haft mina svackor när det kommer till pandemin, ibland har den verkligen krupit in under skinnet på mig och fått mig att tvivla på precis ALLT. gett mig ångest och en mörk nedstämdhet. till och från. 

när jag fick höra att människor här i Sverige skulle börja vaccineras, så började jag nästan gråta. helt seriöst, det var som en stor jävla bumling rullade av mina axlar, om att NU, äntligen så kanske det går åt rätt hål. kanske slipper jag min oro över mina nära och kära, spec mina föräldrar båda i riskgrupper, äntligen kommer dom att få känna sig lite mer trygga i denna eviga ovissheten.

och sen mals det plötsligt på med mer skrämmande scenarion som "den brittiska mutationen" som sprider sig runt om i europa, ännu mer smittsam än covid-19.

och inte bara det, nu även "djungelsmittan" som tar död på folk som flugor nere i amazonas, ännu värre än covid-19 gjort, och inget botomedel verkar kunna stoppa det. alltså, ibland vill jag bara sätta mig på golvet och skrika som ett litet barn som är överfrustrerat.

 

det.tar.aldrig.slut.

 

det första hindret håller vi på att klättra över, hela mänskligheten och så kommer detta. vi får inget andrum. ingen paus att faktiskt njuta av att vi fått fram ett vaccin som kan ge ett slags skydd. som kan få oss att öppna upp samhället lite mer. inte så som vi haft kanske, men lite mer friare. 

luften går liksom ur mig när man läser om forskare som säger att vi troligtvis kommer få in flera andra mutationer, dödliga och obotliga, att det är oundvikligt, att vi inte kan skydda oss helt mot detta osynliga hot.

en sorg över att vårt öppna samhälle kanske inte kommer tillbaka förrens om ett par år.

som tidigast. är inte det en jäkla deprimerande tanke?!

 

jag har svårt att hitta en väg framåt just nu. har svårt att planera framåt helt plötsligt, för vem fan vet hur den snara framtiden kommer se ut? målar jag kanske fan på väggen i förskott, kanske det, men det är inte lätt att undvika dom där tankarna. att mota bort dom när dom väl får sitt fäste. 

livet fortsätter ju, annorlunda, men framåt rullar det endå. vi måste anpassa oss på nytt och det finns inget annat än att bara "gilla läget", om man nu kan säga så.

 

istället måste vi gå tillbaka till the basics igen. hitta det fina i det lilla och uppskatta sånt som vi kanske tagit förgivet tidigare. det är ju ioförsig en bra läxa mitt i allt detta, och kanske så måste vi det, för annars så går man under.

 

jag säger då det, tacka fan för min underbara kurator som kan stötta mig genom dagar som dessa, alltså. guldvärda människa. 

tacka fan för dessa människor som kan se logiskt och endå få en att hitta ljusglimtarna i detta gjuttje mörker. 

snart är det vår, snart kommer ljuset igen, och jag kan fan inte längta mer! 

 

 

 

 

 

 

 

Hej!

tror inte det finns någon rubrik som kan sätta ord på just detta inlägget egentligen. mitt allra första här, på en ny plattform. från blogspot till hit. något mer avskalat och ...enkelt.

det senaste 5 månaderna så har mitt skrivsug börjat hitta tillbaka återigen, efter månader som bara kan beskrivas som kaosartade, fulla av nya upplevelser, highs and lows, men samtidigt en fruktansvärt kul och utvecklande period i mitt liv. 

jag har oftast trivts som fisken i vattnet, och ibland har jag känt mig helt lost. 

både inom karriär och privatlivet.

jag är en person som älskar att utvecklas, lära mig nytt och skapa nya kontakter, och det är något jag har fått sätta tänderna i den senaste tiden. 

framförallt inom arbetet. 

 

jag vet att jag har en bra kunskapsgrund inom marknadsföring, och jag har lätt att se vad potientiella kunder vill ha. och den kreativa delen får mig att blomstra, men jag har allt eftersom börjat se att det är just inom kontakter med människor som jag gillar att vara. mitt i mixen, inte sittandes bakom en dator och redigera eller skriva. eller till och med bakom en kamera till och från.

jag älskar att utbyta ideer, lyfta och hitta lösningar där andra kanske har svårt att hitta dom själva.

jag gillar att leda helt enkelt, och det har jag fått göra mycket av, och har känner att jag har hittat en roll som jag trivs med. mer än trivs med, jag ÄLSKAR.

jag är inte rädd för att göra min röst hörd och stå för mina åsikter eller ideer. men samtidigt så får jag en enorm kick av att leda en grupp, och lyfta andra runtomkring och få dom att se sin fulla potential.

att lyfta andras prestationer men även samtidigt mina egna.

att vara ödmjuk och lyssna in andras åsikter har alltid varit lätt för mig, kommit naturligt.

jag ÄR en teamplayer.

att få bossa och bestämma själv, fine i all min mening och ibland behöver jag det, men det är i utbyte med andra runtomkring som jag mår som allra bäst och får utnyttja mycket av mina egenskaper.

att anpassa mig utan att förlora mig själv har börjat komma alltmer naturligt och jag har mått så bra i dessa situationer. när folk tar in vad jag lägger fram på bordet, får gehör, positiv och konstruktiv feednback utan att slås ner, utan snarare lära mig ut av. lära mig av andra och få lära ut.

något som fastnat med mig under dessa senaste månaderna var något en av mina chefer sa under ett enskilt möte.

 

"Det är en stor skillnad på att vara en chef och att vara en ledare. En chef gillar att spela efter sina egna noter, medans en ledare hellre vill skapa ett helt band och få ALLA att tillsammans följa noterna och bygga upp något starkt, gemensamt. Och jag vet exakt i vilken kategori du lyser som allra starkast." 

 

det kan vara en av dom finaste komplimanger jag har fått under tiden i mitt arbetsliv hittills. 

att folk ser mig som en ledare. att man litar på mig och faktiskt lyssnar på det jag vill få fram. 

 

och ja, jag skrev ner det som min chef sa på min telefon, för att kunna plockat upp det ibland och läsa när jag börjar tvivla på mig själv.

att börja snegla in på en annan väg än den man står på just nu, kan vara extremt skrämmande, men samtidigt så häftigt och nervkittlande.

 

om skorna idu har just nu nte passar längre, är det dags att köpa ett nytt par att börja vandra i.

med huvudet högt och en känsla av att detta kan vara starten på något helt utanför min comfort zone, men samtidigt så rätt.

 

 

Och där var man tillbaka, tillbaka till skrivandet och mitt första inlägg på en ny plattform.