susanana

Ingen har missat det. vi alla påverkas dagligen. och det känns ibland som ett evigt jävla mörker.

jag har verkligen haft mina svackor när det kommer till pandemin, ibland har den verkligen krupit in under skinnet på mig och fått mig att tvivla på precis ALLT. gett mig ångest och en mörk nedstämdhet. till och från. 

när jag fick höra att människor här i Sverige skulle börja vaccineras, så började jag nästan gråta. helt seriöst, det var som en stor jävla bumling rullade av mina axlar, om att NU, äntligen så kanske det går åt rätt hål. kanske slipper jag min oro över mina nära och kära, spec mina föräldrar båda i riskgrupper, äntligen kommer dom att få känna sig lite mer trygga i denna eviga ovissheten.

och sen mals det plötsligt på med mer skrämmande scenarion som "den brittiska mutationen" som sprider sig runt om i europa, ännu mer smittsam än covid-19.

och inte bara det, nu även "djungelsmittan" som tar död på folk som flugor nere i amazonas, ännu värre än covid-19 gjort, och inget botomedel verkar kunna stoppa det. alltså, ibland vill jag bara sätta mig på golvet och skrika som ett litet barn som är överfrustrerat.

 

det.tar.aldrig.slut.

 

det första hindret håller vi på att klättra över, hela mänskligheten och så kommer detta. vi får inget andrum. ingen paus att faktiskt njuta av att vi fått fram ett vaccin som kan ge ett slags skydd. som kan få oss att öppna upp samhället lite mer. inte så som vi haft kanske, men lite mer friare. 

luften går liksom ur mig när man läser om forskare som säger att vi troligtvis kommer få in flera andra mutationer, dödliga och obotliga, att det är oundvikligt, att vi inte kan skydda oss helt mot detta osynliga hot.

en sorg över att vårt öppna samhälle kanske inte kommer tillbaka förrens om ett par år.

som tidigast. är inte det en jäkla deprimerande tanke?!

 

jag har svårt att hitta en väg framåt just nu. har svårt att planera framåt helt plötsligt, för vem fan vet hur den snara framtiden kommer se ut? målar jag kanske fan på väggen i förskott, kanske det, men det är inte lätt att undvika dom där tankarna. att mota bort dom när dom väl får sitt fäste. 

livet fortsätter ju, annorlunda, men framåt rullar det endå. vi måste anpassa oss på nytt och det finns inget annat än att bara "gilla läget", om man nu kan säga så.

 

istället måste vi gå tillbaka till the basics igen. hitta det fina i det lilla och uppskatta sånt som vi kanske tagit förgivet tidigare. det är ju ioförsig en bra läxa mitt i allt detta, och kanske så måste vi det, för annars så går man under.

 

jag säger då det, tacka fan för min underbara kurator som kan stötta mig genom dagar som dessa, alltså. guldvärda människa. 

tacka fan för dessa människor som kan se logiskt och endå få en att hitta ljusglimtarna i detta gjuttje mörker. 

snart är det vår, snart kommer ljuset igen, och jag kan fan inte längta mer!